Kände ett behov av att dela med mig av en liten fundering..
Jag satt i bäddsoffan i morse i vår stuga. Stugan är inte stor, rätt så fräsch och lite gammeldags. Du vet en sådan där stuga med höga trösklar och en gammal spis. Två rum och kök+ en vind som väntas på att göras om.
Här spenderas rätt mycket tid, sommar som vinter och den här stugan har alltid funnits med.
Rätt så litet.. undra när stugan byggdes? Har jag inte frågat. Så här bodde ju folk förr. Jag tycker om när folk är runt mig. Jag pluggar bättre, jag får saker gjort snabbare, jag får fler svar på mina frågor, jag skrattar mer. Ja jag är i ganska stort behov av folk runt mig. Det är vi nog alla fast mer eller mindre.
Nu pratar man ofta om att man måste ha tid och rum för att kunna vara ensam. Det är något som jag ofta har svårt att förstå eftersom jag hällre har folk runt mig. Visst är det skönt och vara ensam ibland, tycker även jag. Men, ändå undrar jag nu: Hur klarade folk av att bo så här förr? Blev man inte galen på varandra till slut? Var inte behovet att vara ensam lika stort? Hur gjorde man?
Det är ganska konstigt ibland att man talar så mycket om behovet av att finna egen tid, samtidigt som det talas om att så många är ensamma. Dessa faktum talar så emot varandra på något sätt. Hur hittar man bäst balansen liksom...??
Du får gärna kommentera med dina tankar som du fått efter detta inlägg... TACK!
Jag tror att dagens informationsflöde påverkar vårt behov av ensamtid.. Vi får så sjukt mycket information hela tiden, så vi blir trötta i huvudet på ett helt annat sett, när man tidigare snarare blev trött i kroppen av hårt arbete. Dessutom har väl utvecklingen gått mot att vi är mer jag-centrerade än vi-centrerade? Självklart med följden att vi också känner oss mer ensamma.. Men det måste ha varit påfrestande att bo så tajt, men man hade nog inget alternativ. Bara några tankar. ;)
SvaraRadera