Ett
besök hos familjen Hasselgren i Kumla
När man skulle hämta mormor vid tåget så var det
tåget man fick vänta inte mormor som annars var en tidsoptimist. Jag menar att
nu längtade man så efter mormor och väntade och väntade. När man annars var med
mormor och skulle någonstans så fick man vänta och vänta på henne. På denna
punkt var vi väldigt olika. Jag som nu oftast är fem minuter före bussen hade
nog blivit galen på henne.
På morfars begravning så hade hon tittat på sin
klocka och sagt Göte, nu är jag i alla fall fem minuter i tid. Någonstans
kanske hon insåg sin brist i alla fall?
En gång när vi skulle skjutsa henne till tåget i
Hallsberg så var hon sen. Då sprang hon över spåret för att hinna med tåget.
Hon var inte rädd för något. Jo, endast för råttor och ormar.
Mamma brukar berätta om när hon vid fyra års ålder klättrade
högt upp i ett träd. Då sade mormor inte till henne utan gick istället in och
hämtade kameran.
En annan så sög kusin Nils på en toaborste var på
Britt sade till. Mormor utbrast då att det är ingen fara, den tvättade jag med
klorin i morse.
Jag börjar undra om det var så att min bror fick
cykla på taket och folk brukade säga att det är nog meningen att Klintenbergs
barnen ska leva.
Men, nu tillbaka till besöket. Det stora bagaget in
i bilen. Och mormor in i framsätet. Hon höll alltid i sig i det där handtaget
ovanför huvudet. Detta kunde vara början på en av hennes turnéer genom Sverige
som vi brukade säga. Hon kunde vara borta i två månader om så behövdes. Hon
besökte folk hon kände från norr till söder.
När vi rullade in på vår gård så sade jag alltid att
nu är vi ”atta homa” för så sade alltid pappa. Och nog kände hon sig hemma
alltid. Hon bredde ut sig överallt. Det var så spännande att se vad hon hade
med sig. Det var mycket grejer det. Hennes trosor var spännande. De var så
stora. Mina tvillingkusiner berättade att de brukade gissa färg och att de fick
plats i hennes trosor båda två.
Ofta satt hon vid köksbordet och skrev kort till
födelsedagsbarn eller ett vykort som berättade om vart hon var. Hon förknippade
ofta framsidan med den hon skrev till.
Emellanåt så åt vi något. Hon var så söt när hon
satt där och smaskade i sina stora glasögon, kritvita hår och med glimten i
ögat. Runt halsen hade hon ofta ett halsband med en ring där min storebrors
första tappade tand hängde i mitten.
Att bjuda mormor på sura godisar var kul. Hon gjorde
roliga miner då. Men, det var ännu roligare att gå in i det lilla badrummet när
mormor stod och borstade tänderna. Hon hade löständer och när hon sade Frida så
började jag skratta. Det går varken att beskriva hur hon lät eller hur hon såg
ut. Än idag ler jag vid tanken. Å, jag kan fortfarande känna doften av henne.
Mormor fick alltid sova inne i lekrummet. Det var där
vi lekte. I den sängen slog vi många volter. Vi sov på övervåningen. Men, när
hon.... fortsättning följer imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar