Har aldrig varit så RÄDD som just idag!

Idag trodde vi att vi skulle åka och surfa. Men, så blev det inte vilket inte gjorde mig så mycket. Istället tog vi i Serviceteam bilen och åkte runt ön. Teambuilding på hög nivå. 3 tyskar, 2 från Schweiz, 2 amerikaner och 2 svenskar.

Vårt första stopp idag blev här:

Här stod vi och tittade på hoppande valar. Rätt häftigt!

Här ser ni fyren som är med i filmen fiftyfirstdate. 

Vårt nästa stop blev vårt lunchstopp. Det var riktigt gott. KÖTT. Och billigt var det. Där vi satt och åt var det bibelord skrivet på väggarna och fåglar som flaxade över huvudet. 

Ett foto taget på lunchstället. 

Å nu kommer vi till det mest äventyrliga under hela dagen. Vårt tredje stopp. Det var vattenfallsdags. Jag hade Ingen aning om vad som väntade mig och jag är inte överförtjust i överraskningar när det handlar om att man då måste utmanas. Andra överraskningar är helt okej! Hade jag varit själv hade jag vänt direkt. Men vem vill sitta i en bil i tre timmar och vänta? Först var det privat mark. Så vi var TYSTA! 

När vi fick prata blev det lerigt: 

Carros och mina skor. 

Sen kom nästa anledning till att jag skulle ha vänt. Skylten visade farligt område. I början hörde vi vildsvin i närheten. Jag sa nog både Jesus och mamma om vart annat. Men, vi kom bort från detta område. Nästa gång jag ville vända var när vi var tvungen att vada i vatten och på stenar. Innan det kunde det också komma plötsliga forsar vilket kanske inte är helt ofarligt. Men, det gick också bra. För det kom ingen fors. Det var sedan lerigt överallt. Det var nästan så man åkte skridskor på lera. Och jag skrattade massor. Var nog bara två i gruppen som ramlade under vår trip. Men, det gick bra. Dock var det bra mark när det var smalare. Vi skulle under promenaden på en timma ta oss över vattnet ytterligare två gånger. Under promenaden tänkte jag: 

- Jag kommer dö.

- Jag kommer bryta alla mina ben. 

- Jag kommer få avbryta min resa. 

Men, icke. Vi kom fram. På vägen dit var det som en predikan spelades i mitt huvud. Hela tiden var alla hjälpsamma, vi höll varandra i händerna, vi väntade på varandra, gick någon för fort fick man säga till. Livet är verkligen inget ensamrace. Vi måste både hjälpa och låta oss bli hjälpta. Jag tyckte det var jätte läskigt att balansera på stenarna mitt i forsen, floden, ån (vet inte vad jag ska kalla det för).. Men, hela tiden fick jag hjälp att balansera.. En hand, två händer, peppning och tillsägelse om att stenarna var inte hala och på de flesta ställena var det grundt (upp till knäna). Just denna gudsupplevelse fick mig nästan att fälla en tår. 

Först ett smalt vattenfall. 

Framme vid vattenfallet. Faktiskt så badade vi alla i vattnet och skorna blev rena igen. Tänk att få bada vid ett vattenfall. Det har jag alltid drömt om. Lite strömt. Men gick alldeles utmärkt att simma och det var inte jobbigt. Vi klättrade upp på en klippa och där var det ett hål in i berget. Där stod vi och tittade på vattenfallet. Sen hoppade vi i och simmade tillbaka. Tyvärr inga bilder från det. Kan ju inte simma med kameran. 

Sen var det samma väg tillbaka ner... Denna gång var det dock mindre läskigt och jag klarade mig med mindre hjälp och jag gick med lugna steg. Vilket äventyr. När vi kom ner såg vi att man troligtvis skulle fått böta pengar om något hade hänt eller om någon sett oss. Men, vi mötte fler efter vägen så kan ha varit mest en varning. Vår serviceteamledare hade gjort detta innan. Tacksam att han tog med oss på detta äventyr. 

För två år sedan hade jag ALDRIG gjort det. Jag hade aldrig klarat det då med min extremyrsel. Idag har jag verkligen klivit ur min BOX.

Tack Gud för beskydd, att jag får vara frisk och för världens bästa Valentines day! 

Nu är alla skor och kläder rena, jag är nyduschad och färdigäten. 

Ullis, Mamma och Pappa. Nu ligger jag i tryggt förvar i min säng. Ni behöver inte vara oroliga. 

GODNATT FRÅN HAWAII!